Bandipur sett från min bur

Jag (nu Mikael) hade en lite annorlunda upplevelse av besöket hos stamfolket. Till att börja med var jag väldigt trött redan när vi kom dit och gick mest runt och surade, som alltid när tröttheten smyger sig på.

Visserligen var det omöjligt att vara totalt sur när alla nyfikna och jättesöta barn gick och smilade upp sig framför kameran :D Barnen i Indien är så äkta på nåt sätt..en avsaknad av bortskämdhet och andra ytligheter gör att de uppskattar det mest grundläggande kvaliteter i livet, som hälsa och glädje. De blir hur nöjd som helst bara av att man frågar efter deras namn.

En man som visade oss vägen till en sjö berättade att 100 rupees om dagen räckte för att försörja hans familj. När jag på kvällen fick den vetskapen bröt jag ihop inombords. Herregud! Där sprang vi runt med en kamera värd tillräckligt för att försörja en familj i byn i hela fem år! Jag klarade inte längre av att ta emot deras mat efter det och åt så inte heller middag.

På morgonen efter att vi sovit en natt på stengolv i ett av husen i byn var jag en av de första att vakna (otroligt nog blev vi gästvänligt erbjudna att sova i värdfamiljens dubbelsäng, vilket vi inte kunde tacka ja till). Jag gick och satt mig med ryggen mot en stenvägg vid den lokala skolan och blickade ut över byns åkermarker. Där brast det för mig. Jag kunde inte hålla tillbaka alla känslor av orättvisa, skuld och ändå glädje. Här satt jag hos kanske det fattigaste folk jag någonsin träffat, ett folk som varje dag fick kämpa för att överhuvudtaget överleva. Jag hade druckit deras vatten, ätit deras mat och fått smaka av en gästfrihet som går så fantastiskt långt utöver min egen och många andras själviskhet att det inte går att sätta ord på det.

Man känner sig väldigt liten när man på ett sådant sätt möter det mest grundläggande i livet, överlevnad. Att se att ett folk bemöter allt det svåra med sån glädje och vänlighet mot främlingar är bara helt fantastiskt, och får mig samtidigt att må lite illa över alla saker av bekvämlighet jag hela tiden lyckas gnälla om.

Lite senare samma dag gick jag och resten av männen i byn iväg till toaletten, som bekvämt nog visade sig vara i ett skogsparti endast 1 km från byn. När jag stod där och kissade fick jag syn på tre elefanter lite längre bort i bushen, en mamma, en pappa, och en liten elefantunge. Jag fick dessutom se dem jaga en människa! Herregud, vilken respekt man har för vilda elefanter, speciellt när de har en liten unge i sällskapet.. Jag är glad att vi inte mötte dem på stigen när vi gick ut till "toaletten", elefanterna gick nämligen precis där. Det var helt klart häftigare än att se en apa ifrån safaribussen vi var på dagen innan.