Nationalpark och Tribalvillage

I helgen fick vi nöjet att åka ut till Bandipoor nationalpark tillsammans med deltagarna av utbytet. Det var en resa vi tänkte göra innan vi lämnade Mysore och när vi fick chansen att åka med gruppen hängde vi glatt på. Så i tre dagar bodde vi i parken. Vi åkte på en "safari"…där det lovades att vi skulle se tigrar, elefanter, pantrar, kameler etcetc… men som vi lärt oss här i landet med mycket curry så får man ofta inte det man blivit lovad… och så var det även i detta fall.

Vi såg några rådjur, apar och några kråkar…… värt varenda öre.. (?)

Sista natten fick vi äran att bo i en tribal village. Innevånarna hade 1992 varit tvungen att lämna nationalparken där de levt i många år och bosätta sig några kilometer längre bort på sämre mark….

De fick ingen ersättning eller stöd från staten, trots att detta lovats.

De berättade att de saknar helt rättigheter och när de behöver något från staten måste de anordna stora protester tillsammans med grannbyar för att någon ska lägga märke till dom.

Trots att byborna tvingades flytta från nationalparken för att de "störde" djurlivet byggs nu stora turist anläggningar i parken. Ett tydligt resultat av hur pengar skapar genvägar genom lagar.

Trots alla historier om diskrimminering och misär var det en mycket härlig stämning där. Det var 3 gator fulla med små hus och en "town hall". Det fanns en otrolig gemenskap mellan byborna.

När vi anlände så fick vi genast alla barnen på efterkälke de ville vara med på allt vi gjorde. När någon använde townhall så satt alltid alla barnen på murarna runtomkring för att se in och när vi lekte lekar tittade även de mest blyga barnen runt knuten och ville delta.

På kvällarna hade alla brasor utanför husen och hela familjer satt runt brasan och åt, drack och skrattade. Jag förstår att det finns mycket som vi inte såg, oron att kunna få ihop mat till dagen eller pengar för att laga saker i hemmet. Men trots detta så sken en livsglädje genom och rakt in i mitt hjärta. En livsglädje som många gånger blir borttappad hemma i Sverige bland arbetet, räkningar, träningsscheman och annat.

När vi frågade vad de vill få hjälp med svarade de kort och gott att de vill ha tillbaka sin mark inne i nationalparken.

Även barnen här var fascinerade över kameran och älskade att titta i displayen när jag zoomade in på deras vänner och familj.